Livet utan Minini fortsätter.
Familjens hjärtan känns mest som svarta hål, men på något vänster lyckas de få tiden att ticka vidare ändå.
Kenji lagar mat, det behövs inte, men det håller hans tankar upptagna för tillfället.
När alla ytor är fulla med fat så försöker han glädja sig åt det lilla tillskottet i vaggan, men han vill inte göra pojken upprörd med sitt rödsvullna ansikte.
Det är inte bara Kenji som har spårat ut totalt.
Jenkim fastnar vid sitt schackbord, först när solen gått upp och väckarklockan ringer så inser han att han måste gå till jobbet med en illröd sömnmätare.
I farstun möter han sin svägerska som bara stirrar tomt framför sig utan att det upprörda baby-gnyendet inifrån huset verkar nå henne.
Minini verkar ha varit klistret som höll familjen ihop, utan henne så vet de knappt hur de ska bete sig eller agera.
"Det gäller att hitta lite nytt klister" tänker Kenji.
"En ny glädje och kärlek som man kan samlas kring. Sicket ansvar att lägga på en liten bebis, va? Nä, nu måste vi se till att han blir så otroligt nöjd och glad att det smittas över till oss andra."
Relationen till sönerna har aldrig varit prio ett för Kenji, men han har lärt sig att värdera familjen bättre nu.
Ibland krävs det att man ska förlora något för att förstå hur skört livet är och hur lycklig man ska vara över att man har människor runt en som älskar en villkorslöst för den man är.
"Det är väl klart att vi älskar dig även om du har svårt att pricka toastolen ibland, Far!"
Och han älskar dem precis lika mycket trots allt oväsen de för omkring sig.
"Du gödslar bananerna fel förresten..."
Jenkim älskade att ha ett jämngammalt syskon när han växte upp, det går lättare att komma överens och syskonbråken blir mer rättvisa om man är på ungefär samma nivå i utvecklingen.
Så i all sorg så lyckas de hitta lite kärlek och bestämmer sig för att baka bebis nr 2.
Ångesten kommer dock som ett slag i magen efteråt.
"Vi myspysade på nästan samma plats där hon... Där hon..."
Kenji ger upp matlagning för ett ögonblick och testar tänja på musklerna lite.
Det går ganska bra, ett tag.
Liz fortsätter med sitt mixande, vem vet, hon kanske börjar tycka det är roligt om hon håller på tillräckligt länge.
Lilla Zim växer upp.
Fråga INTE varihelvette hårfärgen kommer ifrån, men lila + grönt kanske blir brunt?
Ögonen är som Mininis, mörkt, mörkt lila.
Visst ser han ond ut?
Han får ett litet, litet piano, bredvid sin fars.
Och en liten, liten toa.
Jenkim växer upp och blir vuxen, han ser typ likadan ut som förut, men med ett nytt fult hår(ni får se det lite senare).
Liz stortrivs i sin mammaroll, även om det är lite jobbigt med en unge som storflinar varje gång någon gör illa sig.
Stämningen har lättat upp hemma, de kan tänka på Minini med glädje och saknad, istället för bara mörk sorg.
Plötsligt så sprakar det till i magen på henne.
En liten bit kod har bildats, och det får henne att byta kläder.
Hon slänger sig genast i taxin till närmaste snabbköp.
50 meloner inhandlas, detta ska hon leva på graviditeten ut för att försäkra sig om att hon får en flicka.
Hon glufsar i sig dem hela, tydligen, med skal.
Jenkim har fått fnatt.
Eller nä, medelålderskris heter det visst.
Helt plötsligt är hela inredningen kvaddad med en hemskt ful träningsmaskin.
Och vips så gick Jenkim från att vara en nörd till att bli en muskulös nörd, distanspojkvännen kommer att få sig en shock.
Titta på hans högra lår o_o
En natt så kommer någon tillbaka och hälsar på...
"Mamma, du ska bli farmor igen!"
Kenji lagar mat, det behövs inte, men det håller hans tankar upptagna för tillfället.
När alla ytor är fulla med fat så försöker han glädja sig åt det lilla tillskottet i vaggan, men han vill inte göra pojken upprörd med sitt rödsvullna ansikte.
Det är inte bara Kenji som har spårat ut totalt.
Jenkim fastnar vid sitt schackbord, först när solen gått upp och väckarklockan ringer så inser han att han måste gå till jobbet med en illröd sömnmätare.
I farstun möter han sin svägerska som bara stirrar tomt framför sig utan att det upprörda baby-gnyendet inifrån huset verkar nå henne.
Minini verkar ha varit klistret som höll familjen ihop, utan henne så vet de knappt hur de ska bete sig eller agera.
"Det gäller att hitta lite nytt klister" tänker Kenji.
"En ny glädje och kärlek som man kan samlas kring. Sicket ansvar att lägga på en liten bebis, va? Nä, nu måste vi se till att han blir så otroligt nöjd och glad att det smittas över till oss andra."
Relationen till sönerna har aldrig varit prio ett för Kenji, men han har lärt sig att värdera familjen bättre nu.
Ibland krävs det att man ska förlora något för att förstå hur skört livet är och hur lycklig man ska vara över att man har människor runt en som älskar en villkorslöst för den man är.
"Det är väl klart att vi älskar dig även om du har svårt att pricka toastolen ibland, Far!"
Och han älskar dem precis lika mycket trots allt oväsen de för omkring sig.
"Du gödslar bananerna fel förresten..."
Jenkim älskade att ha ett jämngammalt syskon när han växte upp, det går lättare att komma överens och syskonbråken blir mer rättvisa om man är på ungefär samma nivå i utvecklingen.
Så i all sorg så lyckas de hitta lite kärlek och bestämmer sig för att baka bebis nr 2.
Ångesten kommer dock som ett slag i magen efteråt.
"Vi myspysade på nästan samma plats där hon... Där hon..."
Kenji ger upp matlagning för ett ögonblick och testar tänja på musklerna lite.
Det går ganska bra, ett tag.
Liz fortsätter med sitt mixande, vem vet, hon kanske börjar tycka det är roligt om hon håller på tillräckligt länge.
Lilla Zim växer upp.
Fråga INTE varihelvette hårfärgen kommer ifrån, men lila + grönt kanske blir brunt?
Ögonen är som Mininis, mörkt, mörkt lila.
Visst ser han ond ut?
Han får ett litet, litet piano, bredvid sin fars.
Och en liten, liten toa.
Jenkim växer upp och blir vuxen, han ser typ likadan ut som förut, men med ett nytt fult hår(ni får se det lite senare).
Liz stortrivs i sin mammaroll, även om det är lite jobbigt med en unge som storflinar varje gång någon gör illa sig.
Stämningen har lättat upp hemma, de kan tänka på Minini med glädje och saknad, istället för bara mörk sorg.
Plötsligt så sprakar det till i magen på henne.
En liten bit kod har bildats, och det får henne att byta kläder.
Hon slänger sig genast i taxin till närmaste snabbköp.
50 meloner inhandlas, detta ska hon leva på graviditeten ut för att försäkra sig om att hon får en flicka.
Hon glufsar i sig dem hela, tydligen, med skal.
Jenkim har fått fnatt.
Eller nä, medelålderskris heter det visst.
Helt plötsligt är hela inredningen kvaddad med en hemskt ful träningsmaskin.
Och vips så gick Jenkim från att vara en nörd till att bli en muskulös nörd, distanspojkvännen kommer att få sig en shock.
Titta på hans högra lår o_o
En natt så kommer någon tillbaka och hälsar på...
"Mamma, du ska bli farmor igen!"
Minini säger inget, hon bara ler fridfullt.
Sedan går hon in och... lagar mat?
Bulan av kod i Liz mage växer, det hade jag också gjort om jag fick 10 vattenmeloner om dagen kan jag säga!
Minini pratar aldrig med någon under sina besök, men hon har en naturlig talang för barn.
Och så kommer tillfället då kod-klumpen äntligen vill komma ut, naturligtvis så är Liz ute och plockar blommor, precis som förra gången.
Hon får åka ensam till sjukhuset, folket hemma är på jobb och maken måste stanna hemma hos sovande Zim.
Välkommen till världen!
Det blev en liten melonflicka med ljusare hy än sin bror.
"Namnge henne något knasigt" var det Minini sa.
Jag tänker så det knakar... Vad kan man få för knasigt utav Minji och Liz, som inte är "Jizz"(googla på egen risk)?
Ja, förstås!
Lillflickan får heta Nilzi, ett av många smeknamn som jag brukar kalla min sambo, Nils.
Liz ser ut att gilla namnvalet.
No comments:
Post a Comment